En gammal kinesisk saga berättar om en kvinna vars ende son dog. Nedbruten av sorg gick hon till en vis man och sa:

– Jag är villig att betala vad som helst. Säg mig bara vilka böner jag ska be eller vilka besvärjelser jag ska uttala för att min son ska återvända till livet.

Den vise mannens lärjungar väntade på att mästaren skulle förklara för kvinnan att hennes begäran var omöjlig och köra iväg henne, men mästaren tittade bara på henne under tystnad. Sedan sa han:

– Om du finner ett senapskorn från ett hem som aldrig drabbats av sorg, kan jag använda det för att driva bort sorgen ur ditt eget liv.

Kvinna gav sig genast av och började söka efter det magiska senapskornet. Hon gick och gick, tills hon kom fram till ett ståtligt hus.

– De som bor här måste ha det bra, tänkte hon för sig själv. Men när hon förklarat sitt ärende för paret som bodde i huset, svarade de att hon tyvärr kommit till fel hus. De hade nyligen förlorat en dotter, och sorgen efter henne hade gjort dem lamslagna.

– Mitt hjärta lider med dem, tänkte kvinnan för sig själv. Och vem skulle kunna vara bättre lämpad att hjälpa dem än jag, som själv drabbats av den största sorgen som finns.

Så kvinnan stannade hos dem en tid, tills det blev dags för henne att fortsätta söka efter senapskornet.

Men var hon än letade – i slott och koja – kunde hon inte hitta någon som inte vid något tillfälle drabbats av sorg. Och eftersom hon själv visste hur det var att sörja, kunde hon inte låta bli att stanna i de hem hon besökte för att om möjligt lindra lite av smärtan.

Med tiden bleknade hennes egen sorg, men hennes engagemang för att hjälpa andra fortsatte. Det var först många år senare hon insåg att själva sökandet efter det magiska senapskornet faktiskt hade fördrivit sorgen ur hennes eget liv.

Berättelsen är hämtad ur ”Det är aldrig kört! Samlingsvolym”, av Kristina Reftel