En liten pojke som heter Adrian var med i det lokala pojklaget i fotboll och det hade han varit i några år. Nu var han 11 år och han var med på alla träningar och matcher. Han var kanske inte lagets allra bästa och mest framträdande spelare men han var en kille att lita på. Hans föräldrar var inte med på varken träningar eller matcher som andra föräldrar var, vilket alla tyckte var underligt. Adrian nämnde dock aldrig något om det utan han spelade på i sitt tempo.

En vecka kom inte Adrian till träningen och tränarna blev såklart oroliga. Då fick de beskedet att Adrians pappa hade gått bort i en tågolycka. Naturligtvis kände alla med Adrian och förstod att han nu skulle vara borta ett tag från laget.
När det blev helg var det dags för hemmamatch och 10 minuter innan matchstart så kommer Adrian på sin cykel som vanligt. Han var ombytt och klar för match så tränarna lät honom såklart vara med och tänkte att han kanske behövde detta för att skingra sina tankar.

Denna match var det som om Adrian var en helt annan spelare. Han kämpade som aldrig förr, kunde läsa matchen på ett helt annat sätt än annars och var på rätt plats när bollen kom. Han gjorde dessutom tre mål varav det sista var avgörande och de vann med 4-3.

Efteråt sprang alla fram inklusive ledarna och jublade och kramade om honom. Vad har hänt? frågade de honom entusiastiskt. Adrian tittar upp med ett leende på läpparna och säger:

När min pappa levde kunde han aldrig se mig spela för han var blind. Men nu när han är död och sitter däruppe och ser mig spela för första gången, så bestämde jag mig för att denna match skall bli oförglömlig så att han blir stolt över mig.

Okänd författare