Det var en gång en svag gammal kvinna vars kärleksfulla make just dött. Strax efter hans bortgång flyttade hon hem till sonen och bodde där tillsammans med honom, hans hustru och deras dotter. Hennes syn och hörsel försämrades för varje dag, och ibland darrade hennes händer så mycket att ärtorna rullade iväg när hon åt och hon spillde soppa på golvet.
Hennes son och hans fru blev irriterade på röran, och en dag bestämde de att det fick vara nog. De ställde upp ett litet extrabord i ett hörn intill städskåpet och sa åt den gamla kvinnan att hon hädanefter fick äta ensam vid det bordet. Och så blev det. De såg hennes tårfyllda blickar under måltiderna men de talade aldrig till henne förutom för att banna henne när hon tappade en gaffel eller sked.
Så en kväll strax före middagen, såg sonen sin dotter sitta och leka med byggklossar på golvet. ”Vad bygger du för något?” frågade han intresserat. ”Jag bygger ett litet bord till dig och mamma”, sa flickan, ”så att ni kan sitta för er själva i ett hörn och äta när jag blir stor.” Båda hennes föräldrar stod som lamslagna en lång stund, och sedan började de gråta. De hade omedelbart blivit medvetna om innebörden i sina handlingar och hur mycket sorg de givit upphov till.
Samma kväll ledde de den gamla kvinnan tillbaka till det gemensamma middagsbordet, och från den dagen åt hon tillsammans med dem. Och när det råkade falla ner mat på golvet någon gång verkade det inte vara någon som brydde sig om det.
(Ur; Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharman)