“Det var en gång en gammal man som bodde i en by. Han var väldigt fattig, men till och med kungar avundades honom hans vita vackra häst. Många hade erbjudit sig att köpa hästen, men mannen hade alltid nekat.
En morgon upptäckte mannen att hästen inte stod kvar i stallet. Hela byn kom och beklagade sig hos mannen. Vilken dåre du har varit! Du skulle ha sålt hästen, så hade du nu haft lite pengar att leva för under slutet av ditt liv. Nu har hästen blivit stulen och du har varken pengar eller häst. Vilken olycka!
Den gamle mannen svarade: Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet. Det är det enda vi vet säkert, allt annat är bedömningar. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än för det vi ser är bara ett fragment av livet. Vem vet vad som händer imorgon?
Folket i byn skrattade åt mannen. Han hade alltid ansetts som lite annorlunda, lite tokig och nu hade de verkligen fått bevis att så var. Femton dagar senare var åter hästen i stallet. Hästen hade inte blivit stulen, utan rymt ut i vildmarken. Nu var han tillbaka tillsammans med tolv andra vita hästar, lika vackra som hästen själv.
Folket i byn samlades förundrande. Gamle man du hade rätt. Det var sannerligen ingen olycka att din häst försvann. Vilken välsignelse det visade sig vara!
Den gamle mannen svarade: Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min häst återvänt. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Om du läser ett enda ord i en mening, kan du då bedöma hela boken?
Den här gången skrattade byborna inte åt mannen, men inom sig visste de alla att han hade fel. Han hade ju tretton vackra hästar att glädjas åt.
Den gamle mannens son började träna vildhästarna, men efter en vecka föll han av en häst och och bröt benet.
Folket i byn samlades igen. Tänk att du hade rätt! Det var sannerligen en olycka att dessa hästar skulle komma i din väg. Nu har din ende son brutit benet, han som tjänade pengar för er båda. Nu är du fattigare än någonsin.
Den gamle mannen svarade: Det kan vi inte veta. Det ända vi vet är att min son brutit benet. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Ett enda penseldrag är inte nog för att bedöma en hel tavla.
En månad senare blev det krig i landet och alla unga män i byn tvingades att gå med i armén. Men den gamle mannens son undslapp eftersom hans ben var skadat.
Folket i byn samlades hos den gamle mannen. Du hade rätt . Att din son bröt benet visade sig vara allt annat än en olycka. Han är förvisso fortfarande skadad, men han är i alla fall kvar hos dig. Vilken välsignelse! Vi kanske aldrig får se våra söner igen.
Och den gamle mannen svarade: Det kan vi inte veta. Allt vi vet är att era söner har tvingats gå ut i krig och att min son är här. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Döm inte då stelnar sinnet. Det ända vi vet är att livets väg är oändligt. En väg når sin ände, en annan väg har bara börjat. En dörr stängs, en annan öppnas. Du når toppen. Det finns en högre topp någonstans. Livet är en resa. Vad som väntar bakom kröken vet bara den som går vidare.”
Ur boken: Varför växer gräset av Kull och Hallberg