När jag ber dig att lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd, då gör du inte det jag bad om.
När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta varför jag inte borde känna som jag gör, då trampar du på mina känslor.
När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste lösa mitt problem, då sviker du mig, hur konstigt det än låter.

LYSSNA!
Det var allt jag bad dig om – att lyssna, inte prata eller ordna något, bara höra på mig. Råd kan man lätt få: från frågespalter eller radiodoktorn. Jag kan ta vara på mig; jag är inte hjälplös; kanske slutkörd, nedslagen och villrådig, men inte hjälplös.
När du gör något för mig som jag kan göra själv – då bidrar du till min rädsla och svaghet.

Så när du tar det som ett enkelt faktum att jag känner det jag känner – hur irrationell min känsla än må vara – då kan jag sluta att försöka övertyga dig och kan istället ta itu med att förstå vad som ligger bakom den där känslan. När det står klart för mig är svaren uppenbara och jag behöver inga råd.

Irrationella känslor blir ju vettiga när vi förstår vad som finns bakom dem.

Så därför ber jag dig att bara lyssna. De som bryr sig om tillräckligt för att bara lyssna, förmedlar att de har tillit till dig och tror att du kan klara ut saker på egen hand.

Så snälla!
Lyssna, bara hör vad jag säger.
Och är det så att du vill tala, vänta en minut på din tur – så ska jag lyssna på dig.

Författare okänd