”Det var en gång en ung mor som levde på den tiden när man ännu trodde på det där med att: Spar på riset och du fördärvar pilten. Det vill säga att hon egentligen inte trodde på det men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting så hon tyckte att han skulle ha en risbastu, den första i sitt liv.

Hon sade åt honom att han själv skulle gå ut och leta rätt på ett ris åt henne. Den lille pojken gick och var borta länge. Till slut kom han tillbaka gråtande och sa:

– Förlåt mig, mor, jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mig.

Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt allting med barnets ögon. Barnet måste ha tänkt att ” min mor vill faktiskt göra mig illa och då går det väl lika bra med en sten”.

Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans.
Och sedan lade hon stenen på en hylla i köket och där fick den ligga som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld”.

Astrid Lindgren