Han hade rest långt för att träffa den vise mannen i den avlägsna lilla byn.

Resan hade varit mödosam, han hade uthärdat en 40 mil lång bussresa på en näst obefintlig väg för att sedan på egen hand gå genom en snårskog. I vanliga fall skulle han aldrig ha utsatt sig för den här sortens prövningar. Men han var fast besluten att träffa den vise mannen, så han kunde få veta vad han skulle göra åt sina problem. Knappt hade han kommit innanför dörren hos den vise mannen, förrän han började med sin klagovisa.

– ”Mitt liv är så misslyckat. Jag har ett jobb jag vantrivs med, men jag har inte tillräckligt bra utbildning för att söka ett annat. Mina barn har ingen respekt för mig och jag misstänker att min fru är otrogen. Inte ens min hund gillar mig!”, sa han uppgivet.

Den vise mannen lyssnade på honom, och när han till sist pausade, frågade den vise mannen: ”Vad tycker du om din längd?”

– ”Min längd?”, sa mannen och rynkade pannan. ”Den tänker jag inte så mycket på. Den är väl okej, antar jag. Varför frågade du det?”

– ”För dem av oss som inte föds in i fattigdom och misär, är världen full av möjligheter och val”, svarade den vise mannen. ”Jag har tänkt mycket länge på detta och jag har till sist förstått att det enda som vi kan klaga över här i livet är vår längd. Det är det enda som är oss givet. Vi får klaga över vår längd, men det är också allt.”

– ”Men det är ju en fånig sak att klaga över”, protesterade mannen, som ju hade så mycket annat i sitt liv att klaga över.

– ”Ja, visst är det fånigt, eftersom vi inte kan göra något åt vår längd”, sa den vise mannen med ett leende. ”Men det är inte lika fånigt som att klaga över alla de bekymmer i vårt liv, som vi faktiskt kan göra något åt.

Okänd