Ett fåtal år efter att jag föddes, mötte min far en främling som var ny i vår lilla stad. Från början så var min far fascinerad av denna bedårande nykomling och snart bjöd han hem honom för att leva med vår familj. Främlingen blev snabbt accepterad och var från den stunden en av oss. När jag växte upp, så ifrågasatte jag aldrig hans plats i min familj. I mitt unga sinne hade han en speciell nisch.

Mina föräldrar var lärare. Mamma lärde mig att skilja på det som var gott och ont, och pappa lärde mig att lyda. Men främlingen… han var en historieberättare. Han kunde hålla oss trollbundna i timmar med sina äventyr, mysterier och underhållning. Om jag ville veta något om politik, historia eller vetenskap, så visste han alltid svaren om det förflutna, förstod sig på nuet och verkade även kunna förutsäga framtiden.

Han tog min familj till högsta ligans bollsporter. Han fick mig att skratta och att gråta. Främlingen slutade aldrig upp med att prata men pappa verkade inte bry sig. Ibland steg mamma tyst upp medan resten av oss hyssjade ner varandra för att höra vad han hade att säga och hon gick till köket för att få lugn och ro. (Jag undrar nu om hon någonsin bad att främlingen skulle lämna oss.)

Pappa styrde vårt hushåll med viss moralisk övertygelse, men främlingen kände sig aldrig förpliktigad till att hålla dem. Vulgära saker till exempel, var inte tillåtna i vårt hem – inte från oss, våra vänner eller några besökare. Vår långtidsbesökare dock brann av med fyrstaviga ord som brände i mina öron och gjorde att min pappa vred sig och min mamma rodnade.

Min pappa tillät inte det liberala bruket av alkohol men främlingen uppmuntrade oss att prova det på en normal basis. Han fick cigaretter till att se coola, cigarrer manliga och en pipa respektabel. Han talade fritt (mycket för fritt) om sex. Hans kommentarer var ibland skräniga, ibland suggestiva, och allmänt förlägna. Jag vet nu att mitt tidigare begrepp om relationer var starkt influerat av främlingen.

Gång på gång, motsatte han sig mina föräldrars värderingar, ändå blev han sällan tillrättavisad – och ALDRIG blev han ombedd att lämna oss. Mer än 50 år har passerat sedan främlingen flyttade in hos min familj. Han är inte på långa vägar så fascinerande som han var från början.

Ändå, om du kunde vandra in i mina föräldrars bostad idag, så skulle du finna honom sittande i sitt hörn och vänta på att någon skulle lyssna på honom och titta på hans bilder. Hans namn? Vi kallar honom ”TV”.

Den genomsnittlige tittaren ser på TV omkring 12 år av sin livstid. Jag undrar vad den har gjort för vår generation som vi inte ens är medvetna om?”

Författare okänd