Nadja var den mest begåvade eleven på konstskolan. Genom hårt arbete, hängivenhet, fantasi och stor konstnärlig begåvning hade hon tagit sig genom den hårda utbildningen, och nu var hon snart färdig.

– Nu återstår bara en lektion, sa hennes lärare en dag. Din uppgift är att måla en tavla, som ska bli ditt hittills mest framstående verk.

Nadja arbetade dag och natt och tillslut var tavlan färdig. Detta var sannerligen hennes bästa verk.

– Mycket bra, berömde läraren. Ta nu tavlan till torget och häng upp den där så att alla kan se den. Häng också upp en skylt som berättar att du ställer ut ditt verk till allmänt beskådande, och att du vore mycket tacksam om den som hittar ett fel i tavlan skulle vilja markera det med ett kryss.

Nadja gjorde precis som läraren sa, och väntade sedan otåligt några dagar. Sedan skyndade hon till torget, spänd av förväntan. Skulle hon klara testet? Skulle tavlan vara fri från kryssmarkeringar? Men hjärtat blev alldeles tungt i bröstet när hon fick syn på tavlan. Redan på långt håll kunde hon se att tavlan var alldeles överklottrad med kryss. Nu skulle hon säkert bli underkänd.

Bedrövad återvände hon till skolan, och visade tavlan för sin lärare. Denne sa inte så mycket, utan bad Nadja göra en ny tavla – om möjligt ännu bättre än den förra.

Den här gången arbetade Nadja ännu hårdare. Hon ville ju så gärna lyckas! Läraren berömde även den nya tavlan och förklarade att också den skulle ställas ut på torget.

Men den här gången skulle meddelandet bredvid tavlan vara lite annorlunda.

Nadja lyssnade på instruktionerna och skyndade sig sedan till torget. Där hängde hon upp tavlan tillsammans med en ny skylt. Också den här skylten uppmanade folk att märka ut eventuella fel. Men nu fick åskådarna också chansen att korrigera felen, med hjälp av penslar och färg som stod intill.

Och tänk – när Nadja återvände några dagar senare hade ingen hittat ett enda fel. Glädjestrålande återvände hon till skolan och visad upp tavlan för sin lärare.

– Du har nu lärt dig den sista läxan du behöver, sa läraren med ett leende. Och lärdomen är denna: Det kommer alltid att finnas människor som bedömer dina verk. Den första tavlan var fylld med kryss, eftersom många gärna vill vara med och tycka när de får chansen – även om de inte har några kunskaper i ämnet. Den andra tavlan var fri från kryss, eftersom bedömarnas egna kunskaper och skicklighet stod på spel. Så när du lagt ner din själ, din begåvning och ditt hjärta i ett verk, var din egen domare. Du ger verket dess värde – det kan världens betraktare aldrig ta ifrån dig. Och glöm inte att detta också gäller när du själv ska bedöma någon annans livsverk.”

Berättelsen ur: ”Det är aldrig kört! Samlingsvolym”,
av Kristina Reftel