För länge sedan utlyste kungen i ett land långt borta en tävling. Den konstnär som kunde måla en tavla som föreställde sann frid, skulle få en riklig belöning.
Under de kommande månaderna strömmade bidragen in. Efter att kungen länge och väl hade studerat tavlorna, stod valet till sist mellan två olika bidrag.
Den första tavlan var en oerhört vacker bild av ett berg vid en sjö. De höga bergen med sina snöklädda toppar kontrasterade vackert mot den djupblå himlen. Bergen och träden avspeglades kristallklart i den blanka vattenytan. Konungen tyckte mycket om tavlan, men den var inte en självklar vinnare.
Den andra tavlan var helt olik den första. Den föreställde ett brusande vattenfall, där vattnet störtade ner längs en bergvägg. Himlen täcktes av mörka moln, som gav intrycket av att ett oväder var på väg. men den som tittade riktigt noga på tavlan upptäckte alldeles i kanten av de nedstörtande vattenmassorna, på en utskjutande klippa i bergväggen, hade konstnären målat en fågel i sitt bo. Fågeln låg trygg, trots dånet runtomkring.
– Det här är den vinnande tavlan, sa konungen till sist. För sann frid är inte frånvaro av storm. Sann frid är att hitta lugnet mitt i stormen.
Berättelsen är hämtad ur ”Det är aldrig kört! Samlingsvolym”,
av Kristina Reftel