En liten flicka hade tillbringat hela förmiddagen på stranden. Den gula hinken, plastspaden och lastbilen med flak var redskapen hon hade för att bygga det finaste sandslottet någonsin. Och stort hade det blivit. Nu var det dags för vallgravar, vägar och tunnlar!
Flickan grävde och grävde med sin leksaksspade när hon plötsligt stötte på en stor sten. Stenen låg mitt i vägen för den mäktiga vallgraven som skulle skydda slottet.
Hon kämpade och kämpade för att gräva upp stenen och flytta den. Men hur hon än slet så lyckades hon inte rubba den en enda centimeter. Stenen låg där den låg.
Till slut satte hon sig ner och grät, både av trötthet och ilska. Vad skulle hon göra nu? Hela sandslottbygget kändes plötsligt förstört.
Då kom flickans morfar gående. Han blev förstås orolig över hennes tårar.Vad är det som har hänt? frågade han och tog upp dotterdottern i famnen.
Jag kan inte flytta den stora stenen som ligger i vägen för vallgraven, snyftade hon.
Morfar satte ner flickan på sanden igen och ställde sig på knä framför henne.Men varför använde du inte all din styrka? frågade han.
–Det gjorde jag! svarade flickan.
Nu grät hon ännu häftigare.Tyckte morfar inte att hon hade kämpat tillräckligt hårt?
– Nej, min vän, det gjorde du inte, svarade han. Du frågade inte mig om hjälp.
Med de orden tog han bort stenen, så att flickan kunde bygga färdigt slottet.”
(Ur boken ”Det är aldrig kört” – Kristina Raftel)