En man planterade en ros och vattnade den noggrant, och innan den
blommade så tittade han litet närmare på den. Han såg knoppen som
snart skulle slå ut men han såg också taggarna. Och han tänkte: ”Hur
kan en så vacker blomma komma från en växt med så många vassa taggar? ”

Han blev nedstämd av dessa tankar och lät bli att vattna rosenbusken.
Så den dog innan den var färdig att slå ut.

Så är det med många människor. Det finns en ros i varje själ. De gudalika
egenskaperna som finns i oss från födseln växer jämte de taggar som
våra fel utgör. Vi ser på oss själva och ser bara taggarna, det otrevliga.
Vi blir missmodiga och tänker att ingenting gott kan komma från oss.
Vi låter bli att vattna det som är gott inom oss och så dör det kanske.
Vi ser inte vilka möjligheter, vilka resurser vi har.

Vissa människor ser inte rosorna inom dem själva. Någon annan måste
göra dem medvetna om dessa. En av de största gåvor en människa kan
äga är att kunna nå innanför taggarna och hitta rosorna inom andra.
Detta är vad som karakteriserar kärlek: att kunna se en människa och
känna henne med alla hennes fel, men också upptäcka den ädla själen,
och sedan hjälpa henne att förstå att hon kan komma över sina fel. Om
vi visar henne rosen så skall hon besegra taggarna.

Då kommer hon att blomma, och blomma trettiofalt, sextifalt, hundrafalt
på det sätt som var henne givet.

Vår plikt i denna värld är att handla så att vi hjälper andra att upptäcka
sina rosor och inte sina taggar. Det är bara då som vi kan uppnå den
kärlek som vi bör hysa för varandra. Det är bara då vi kan blomma i vår
egen trädgård.

Texten på denna sida är en översättning av texten
~The Parable of the Rose~ .
Denna text var enl uppgift skriven av
Umair, en collegestuderande i Saudi Arabia.