En dag, efter en lektion, fick han frågan:
-Professorn, En dag, efter en lektion, fick han frågan:
-Professorn, vad är meningen med livet?
De flesta eleverna hade förberett sig för att gå,
men professorn höll upp sin hand och bad dem vänta en liten stund.
Han tittade en lång stund på eleven som hade ställt frågan och sedan sa han:
-Jag ska svara på din fråga.
Och så tog han upp sin plånbok ur fickan och ur den halade han upp en liten spegel.
Han tittade på den och log och så berättade han följande historia:
-När jag var en liten pojke, under kriget, var vi mycket fattiga och levde
i en by långt ute på landet.
En dag fann jag delarna från en sönderslagen spegel på vägen.
Det var en tysk motorcykel som hade kraschat där.
Jag försökte hitta alla delarna för att kunna laga spegeln men det var omöjligt.
Jag behöll den största biten.
Det var den här.
Genom att skrapa den mot en sten lyckades jag göra den rund.
Jag började leka med den och blev fascinerad av hur jag kunde reflektera ljus
ända in till de mörka platser där solen aldrig sken, djupa hål, sprickor och mörka skrymslen.
Det blev en lek att låta ljuset nå in till de mest svårtillgängliga ställen som jag kunde hitta.
Jag behöll den lilla spegeln under hela min uppväxt och tog fram den då och då
för att återuppta lekens utmaningar.
När jag blev vuxen började jag förstå att detta inte bara var ett barns lek,
utan att det också var en metafor för vad jag skulle göra med mitt liv.
Jag förstod att jag inte var ljuset eller källan till det.
Men jag har min egen erfarenhet och förståelse och på många platser
kan det bara lysa om jag reflekterar ljuset.
Jag är ett fragment av en spegel.
Dess ursprungliga form känner jag inte till, men ändå kan jag, med det jag har,
reflektera ljus till de mörkaste platserna på jorden.
In till de mörka vrårna i människors hjärtan och kanske förändra något
hos dem till det bättre.
Kanske ser andra vad jag gör och följer mitt exempel.
Det är det som är meningen med mitt liv.
Daniel Powter – Best Of Me
De flesta eleverna hade förberett sig för att gå,
men professorn höll upp sin hand och bad dem vänta en liten stund.
Han tittade en lång stund på eleven som hade ställt frågan och sedan sa han:
-Jag ska svara på din fråga.
Och så tog han upp sin plånbok ur fickan och ur den halade han upp en liten spegel.
Han tittade på den och log och så berättade han följande historia:
-När jag var en liten pojke, under kriget, var vi mycket fattiga och levde
i en by långt ute på landet.
En dag fann jag delarna från en sönderslagen spegel på vägen.
Det var en tysk motorcykel som hade kraschat där.
Jag försökte hitta alla delarna för att kunna laga spegeln men det var omöjligt.
Jag behöll den största biten.
Det var den här.
Genom att skrapa den mot en sten lyckades jag göra den rund.
Jag började leka med den och blev fascinerad av hur jag kunde reflektera ljus
ända in till de mörka platser där solen aldrig sken, djupa hål, sprickor och mörka skrymslen.
Det blev en lek att låta ljuset nå in till de mest svårtillgängliga ställen som jag kunde hitta.
Jag behöll den lilla spegeln under hela min uppväxt och tog fram den då och då
för att återuppta lekens utmaningar.
När jag blev vuxen började jag förstå att detta inte bara var ett barns lek,
utan att det också var en metafor för vad jag skulle göra med mitt liv.
Jag förstod att jag inte var ljuset eller källan till det.
Men jag har min egen erfarenhet och förståelse och på många platser
kan det bara lysa om jag reflekterar ljuset.
Jag är ett fragment av en spegel.
Dess ursprungliga form känner jag inte till, men ändå kan jag, med det jag har,
reflektera ljus till de mörkaste platserna på jorden.
In till de mörka vrårna i människors hjärtan och kanske förändra något
hos dem till det bättre.
Kanske ser andra vad jag gör och följer mitt exempel.
Det är det som är meningen med mitt liv.
Daniel Powter – Best Of Me