En gång för länge sedan fanns det en ö där alla känslor var levande. Lycka, Sorg, Fåfänga, Kunskap, Rikedom och Kärlek.
Det var en fridfull värld de levde i tills de alla en dag upptäckte att ön de bodde på höll på att sjunka. Alla var tvungna att ge sig av. Så alla känslorna förberedde sina båtar för att lämna ön.

Kärlek var den enda som stannade kvar. Kärlek ville stanna tills den var övertygad om att ön verkligen höll på att sjunka.
När Kärlek insåg att ön verkligen höll på att sjunka så bestämde den sig för att be om hjälp.

Rikedom passerade Kärlek i en vacker båt. Kärlek sa, Rikedom kan du ta mig med dig. Rikedom svarade:- Nej det kan jag inte. Det är så mycket guld och silver i min båt. Det finns inte plats för dig där.

Kärlek frågade då Fåfänga som också passerade förbi. Fåfänga kan du hjälpa mig snälla du! Jag kan inte hjälpa dig Kärlek. Du är alldeles blöt och kommer att förstöra min båt svarade Fåfänga.

Sorg var nära så Kärlek frågade efter hjälp. Sorg låt mig få följa med dig, Åhh Kärlek, jag är så ledsen att jag inte kan hjälpa någon. Jag föredrar att åka ensam.

Lycka passerade Kärlek också. Hon var så upptagen av sin egen Lycka att hon inte hörde när Kärlek ropade på henne.
Plötsligt var det en röst som sa, kom Kärlek du får följa med mig. Det var en äldre man.

Kärlek blev så glad att Kärlek glömde fråga vad den äldre mannen hette. När de kom till fast mark frågade Kärlek Kunskap vem den äldre mannen var.

Det var Tiden sa Kunskap. Tiden! Men varför har Tiden hjälpt mig undrade Kärlek.
Därför att Tiden är den enda som är kapabel att förstå något så stort som Kärlek.

Kom ihåg det när saker och ting verkar som värst och allt och alla övergivit dig. Att tiden kan lösa allt.
Saker och ting kanske inte kan finna sin lösning idag men väl i morgon.

Okänd författare