Detta är berättelsen om en hövding i Afrika och hans barndomsvän, Zufi. Zufi hade för vana att betrakta allt som hände i livet ur en positiv synvinkel. Oavsett om det hände något bra eller dåligt, så sa han alltid ”Det här är bra!”

En dag var hövdingen och Zufi ute och jagade tillsammans. Zufis uppgift var att förbereda och ladda hövdingens gevär. Men den här gången gick något snett, och när hövdingen avfyrade vapnet sköt han bort sin ena tumme.

Zufi var tyst en liten stund och sa sedan ”Det här är bra!”

Hövdingen blev mycket uppretad över att Zufi först begått ett sådant allvarligt misstag och sedan försökte påstå att det som hänt var bra. Ja, han blev så upprörd att han omedelbart skickade sin barndomsvän i fängelse.

Ett år senare var hövdingen ute och jagade i ett område som betraktades som mycket farligt. Och mycket riktigt, det bar sig inte bättre än att en grupp kannibaler fångade hövdingen och förde honom till sin by. De band honom och placerade honom på ett bål. Men precis när de skulle sätta eld på bålet upptäckte en av kannibalerna att hövdingen saknade en tumme. Eftersom kannibalerna var mycket vidskepliga och vägrade att äta något som inte var helt, befriade de hövdingen och lät honom gå.

Under den långa vandringen hemåt kom han att tänka på sin vän Zufi, vars misstag nu faktiskt hade räddat hövdingens liv. Han ångrade djupt att han behandlat sin vän så illa.

Tidigt nästa morgon kom han tillbaka till sin egen by, och det första han gjorde var att besöka fängelset och beordra att Zufi skulle släppas fri. ”Du hade rätt. Det var bra att jag förlorade min ena tumme”, förklarade hövdingen djupt ångerfull. Han berättade om vad som hade hänt hos kannibalerna. ”Jag är så ledsen över att du har tillbringat ett helt år i fängelse”.

”Var inte det”, svarade Zufi. ”Det här var bra!”

”Hur kan det vara bra att jag lät min bästa vän sitta i fängelse?” undrade hövdingen, fortfarande förtvivlad.

”Jo, om jag inte hade suttit i fängelse, så hade jag ju varit med dig även på den här jaktexpeditionen!” svarade Zufi leende.

Berättelsen är hämtad ur
”Det är aldrig kört! Samlingsvolym”,
av Kristina Reftel