Låt dig inte luras av det ansikte jag visar.

Jag har tusen masker och ingen av dem är jag.
Bli inte lurad!
Jag ber dig, bli inte lurad.
Jag ger dig intryck av att vara säker.
Att självförtroende är mitt namn och kyligt lugn är mitt agerande.
Att jag inte behöver någon.
Men tro mig inte.

Djupt där nere dväljs mitt verkliga jag i förvirring, i fruktan och i ensamhet.
Därför skapar jag en mask att dölja mig bakom, att skydda mig från blickar som vet.
Men just en sådan blick är min räddning.

Det betyder, att om det åtföljs av accepterande
då åtföljs den av kärlek.
Det är det enda som kan befria mig från de murar som jag byggt upp åt mig själv.
Jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting.
Att jag inte ät något alls att ha
att du skall upptäcka det och stöta bort mig.

Så börjar paraden av maskeringar.
Ständigt småpratar jag med dig.
Jag berättar allt som egentligen inte betyder något,
men ingenting som betyder allt,
vad som ropar inom mig.
Var snäll och lyssna noga och försök höra det jag inte säger.

Jag skulle vilja vara äkta spontan och mig själv,
men du måste hjälpa mig.
Du måste räcka ut din hand.
Varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande, varje gång du försöker förstå, för att du verkligen bryr dig om…

…då börjar mitt hjärta få vingar.
Mycket spröda vingar, men vingar!
Med din känslighet och sympati och din förmåga att förstå
är det endast du som kan befria mig från denna skuggvärld
av osäkerhet, från övergivenhet i mitt fängelse.

Det kommer inte att bli lätt för dig.
Ju närmare du kommer , desto blindare slår jag kanske tillbaka.
Men jag har hört att kärlek är starkare än tjocka murar –
Och däri ligger mitt hopp.
Mitt enda hopp.

Jag ber, försök riva dessa murar med fasta händer.
Men med varsamma händer – för ett barn är mkt känsligt.
Vem är jag, kanske du undrar?
Jag är någon som du känner mycket väl.
Jag är varje man du möter.
Jag är varje kvinna du möter.
Jag är också dig själv.

”Anonym”